Har blivit sviken varje gång, de blir aldrig att de lyckas.

Jag ska aldrig öppna mitt hjärta, nej jag behåller mina nycklar.

Har gett min själ gång på gång men blir lämnad trasig.

Jag är dränkt i mina egna tårar, allting är som vanligt.

För det känns som att älska är samma sak som att hata.

Jag vet med säkerhet att jag aldrig blir lagad.

Jag är så trött på alla killar, fan jag hatar alla män..

Ska aldrig släppa in nån mer i det som kallas känslor.

För vad är känslor, vad är sympati?

Du kallade mej speciell men släckte min framtid.

Så vem är du att tala om vad som är rätt och fel?

Jag klarar mej mycket bättre utan dej, för utan dej är jag hel!

Fuck..

Jag älskar dej..

Men jag hatar mej själv mer för att jag fortfarande älskar dej.

Det är ditt fel att jag sitter där jag sitter, jag tänker inte skylla på någon annan.

Eller ?

De är mitt fel att jag gick på dina tomma ord.

Hatar denna känslan....