Förra måndagen så fick Benjamin feber så vi blev skickade till akuten på tisdagen då Göteborg var rädd för att de skulle vara infektion i operationssåret.
Vi fick ingen hjälp då de va fullt på akuten. Åkte tillbaka på onsdag morgon. Blev skickade till ortopeden för en omgipsning. Bara öppna upp å kolla till såret. Sagt och gjort. Allt såg fint ut.
Benjamin blev bättre under helgen, i måndags slog de till igen.
Tänkte la mer att de är många som är sjuka nu så de är väll en influensa son härjar. Han blev allt sämre under tisdagen och febern låg på nästan 40 grader.
På onsdag eftermiddag blir de bara värre. Han orkade ingenting och bara panik skrek. Då låg febern på 40.6 Inga andra symptom bara feber.

Jag blev orolig då febern bara steg för varje dag. Eftersom han inte heller hade andra symptom så blev jag ännu mer orolig. Vart kom den höga febern ifrån?!
Ringde 1177 och rådfråga med dem. Hon hörde i bakgrunden hur tagen han var av den höga febern och sa åt mig att ringa ambulans. Han behövde hjälp. Sagt vig gjort ambulansen kom och hämtade oss.

Vi blev uppkörda till barn där dem tog blod och halsprov då hans mandlar va jätte stora. Halsfluss provet visade till sin stora förvåning INGENTING.
Då började dem misstänka körtelfeber då de ger samma symptom som halsfluss. Tog ett sådant prov och fick sedan åka hem med antibiotika då infektionsvärderna va förvånatsvärt höga.

På torsdagen fick vi åter igen åka tillbaka till sjukhuset men dock till ortopeden då vi ännu en gång behövde utesluta infektion i såret. Men denna gången var de inte heller något, såret var jättefint och läkte jättebra.
Vi fick åka hem med nytt gips och Benjamin hade fortfarande feber..

På fredagen alltså igår så var vi återigen uppe fast återbesök på barn.
Körtelfeber proverna visade även dem negativt.
Fick ta ett urinprov för att kolla urinvägsinfektion vilket även de inte visade något.
Men infektionsvärderna var åtminstone påväg ner vilket betyder att antibiotikan hjälper.

Så vad min älskade son än har haft för sjukdom som kommer att förbli ett mysterium så är han på bättringsvägen.
Vilket är otroligt skönt.

Men känns som att vi inte gör annat än å springer på sjukhus.
Snart är det dax igen men då för att åka till Göteborg och omgipsa ..
Ja herregud säger jag bara.

Men ville bara ge er en liten uppdatering om våra 2 senaste veckor :)

Hoppas ni allihopa mår bra :)

Vissa gånger gör man saker utan att tänka sig för, något man sedan får ångra. Men ibland finns de orsaker att göra de. Det finns mycket jag ångrar i mitt liv som jag sotar för. Nu var det dax igen. Jag gjorde en grej, ett stort snedsteg. Jag ångrar mig men kan aldrig göra de ogjort. Jag är åtminstone glad och stolt att jag var ärlig om det och erkände mitt misstag, bad om ursäkt och jag förstår att personen i fråga blir arg men jag kan inte göra mer än så. Får väll bara vänta ut och hoppas att de kan bli bra igen. Tar ett steg tillbaka och tänker ut på vad jag vill.
Alla begår vi misstag i livet, Stora som små. Endel får vi sota för en del inte.
Men med ärlighet kommer man längst i livet. Det är åtminstone något jag lärt mig. Får väll se vad som händer nu.

Vissa tror att dem känner mig väl men de är bara vad dem tror. Jag är en öppen och ärlig människa. Men de är få personer som vet mina allra mörkaste hemligheter. Jag är väldigt snabb på att släppa in människor på livet som jag sedan tar avstånd till.
Jag tror allt händer av en anledning. Jag tror på ödet. I detta fallet så gjorde jag de utan att tänka mig för samtidigt som jag tror att de finns en mening med varför jag gjorde det. Antingen för att vi inte ska ha med varann å göra, eller att de ska bli bättre mellan oss. Just nu vet jag inte de är något som tiden får visa.
Det är blandade känslor samtidigt som jag stänger av känslorna och blir iskall så är de inte jag som är en iskall människa, de handlar om att jag inte styra mina känslor och när de blir för mycket utav dem så stänger jag av dem eller så bryter jag ihop. I detta fall stängdes dem av. Jag kan inte kontrollera det. Det är hemskt...

Jaja, jag var bara tvungen att skriva av mig även om ni inte förstår så behövdes de komma ut.

Jag är så otroligt tacksam över att jag fått Benjamin. Jag är så tacksam över livet.
Jag skulle nog inte ropat Hej i mitt förra inlägg. Benjamin fick nämnligen feber så vi fick åka upp till akuten i måndags. Var väll där runt 17-18 tiden men det var bara de att de va fullsmockat, dem hade inte ens sängar till alla patienter.
Så efter några timmar valde jag faktiskt att åka hem.

Vi åkte tillbaka dagen efter, rådfrågade nämnligen med Göteborg på måndagen och dem var oroliga över en infektion i såret. Ringde ortopeden i Borås på tisdagen men fick ingen hjälp utan dem hänvisade mig till akuten.

Väl på akuten när vi får träffa en sköterska så tyckte hon att detta var ett fall för ortopeden, jag tänkte bara nähä de menar du inte? Så hon frågade om vi vart i kontakt med dem och jag svarade som det var att dem hänvisade oss hit.
Hon suckade och sa något i stil med "att dem inte kan vara lite mer hjälpsamma när de handlar om en sånhär liten pojke".

Efter många timmar på akuten blev vi uppakickade till ortopeden där dem tog in oss på gipset med en gång.
Benjamin var nyvaken dessutom, dem började med att såga av gipset. Benjamin skrek, han var så rädd mitt lilla hjärta. Det var riktigt hemskt att se! Hoppas bara inte han får men från Borås sjukhus nu för då blir jag galen!
När gipset väl är av så kollar dem lite och säger att de ser fint ut och sedan sätter dem på nytt gips.
Sen ville dem ha tillbaka oss efter 2 dagar. Men dem var tvungna att kolla med Göteborg först.

Det jag reflekterade på efteråt när allt sjunkit in var att dem inte ens tog någon odling på såret och att dem ville han tillbaka oss efter 2 dagar, dem ville utsätta Benjamin för ännu en av och på gipsning plus då att man inte får stödja på gipset på 24 timmar. Försök säga de till en 1,5 åring.
Pratade med Göteborg dagen efter vi fick hjälp på akuten och de va dem som fick mig reflektera över detta. Den suckade ganska mycket i Göteborg.
Så hedanefter så ville dom att jag skulle ringa den på gipsen och försöka ta mig dit.

Någon jag låg och tänkte på i natt som jag måste ringa och kolla upp är om foten skulle vinklas i ett visst läge. För jag är väldigt osäker på om dem i Borås verkligen gipsade foten i rätt läge.
Är det nu så att foten skulle va i en viss grad i gipset och Borås inte har satt foten i den graden så läker ju hans fot fel? Då är ju operationen helt onödig.
Tänk att man ens ska behöva vara orolig över en sådan sak?
Önskade att jag hade bil och körkort så jag hade kunnat åka till Göteborg redan från början.
Han har även börjat ta sig över just den foten och säger aj?!
Barn kan ljuga jag vet men alltså ni förstår ju varför man är orolig.
Borås har ju gipsat honom fel innan...

Jaja får dricka upp kaffet och sedan börja ringa runt!
Suck..

Ha en bra dag! :)

Imorgon har det gått en hel vecka sedan Benjamin opererades, lite skrämmande faktiskt att tiden går så snabbt. De. betyder att han bara ska ha gipset i 5 veckor till, att vi om två veckor ska tillbaka och byta gips.

Jag tycker faktiskt att de går över förväntan med gipset. Han är ju tröttare och har ont såklart. Men smärtstillande äter han bara innan han går och lägger sig då han anstränger foten mycket under dagen.
Två dagar efter operationen så började han att gå så nu springer han runt som om han alltid har haft gips på foten. Vilket ändå känns väldigt skönt.

Nätterna är väll sisådär, han gnäller mycket och ibland kan han vakna upp och ha jätte ont. Så jättemycket sömn blir De väll inte.

Vi har faktiskt inte gjort så himla mycket, mest varit hemma så han har kunnat vila när han känner för de eller när jag ser att nu behöver han varva ner och vila foten.

Känns dock jobbigt att inte ha några rutiner. Men de kommer väll tillbaka, ska till dagis och hälsa på en stund imorgon.

Benjamin sov sig igenom hela natten på sjukhuset, inte så konstigt egentligen när han knappt hade fått sova någon middag. Halv 7 var han uppe och hoppade. Eftersom vi delade rum så valde jag av respekt att gå ut ur rummet och in i lekrummet så Benjamin fick leka av sig.
Sen gick vi en sväng till föräldrar köket där jag drack en kopp kaffe och fick prata lite med andra föräldrar.
Sen kom vi tillbaka och då var det dax för dusch nummer 3. Även då fick jag hjälp med tanke på att Benjamin avskyr att duscha så valde jag att ta hjälp.
Han var jätte duktig! Självklart var han ledsen över att han inte fick någon mat och väntan kändes så lång.

Efter sista duschen gick vi runt lite på avdelningen och ut en stund för att få lite frisk luft.

Klockan 10.20 så kom min mamma och morfar. Då skulle vi även in på behandlingsrummet och sätta kanyl. När vi skulle göra de så kom en annan sköterska och sa att de var Benjamins tur att åka upp på operation.

Väl där uppe så satte dem kanylen. Han hade fått emla salva några timmar innan. Så han sa inte ett ljud när dem satte i kanylen. Min duktiga pojk!
Sen fick jag honom i famnen och dem gav han sömnmedel och han somnade jätte snabbt. Han gnällde lite strax innan han somnade men inte så konstigt då de kändes konstigt för honom.
Jag på honom i hans säng och pussa honom hejdå.

Sen gick jag och mamma ner så jag fick äta frukost i cafeterian och sedan begav vi oss ut på promenad runt området. Morfar var med oxå.
Kl 12.40 så ringde dem och sa att han var på uppvaket. Han rullade in runt 11 snåret. Så operationen tog inte alls lång tid.
Han vaknade runt 14 tiden.
Jätte glad var han när han vaknade och skulle prompt sitta upp även fast han inte hade balansen till de.
Han fick en flaska saft som han drack upp jätte snabbt. Sen åkte vi tillbaka ner till avdelningen där han fick en flaska ersättning.

Sen försökte vi hitta på saker med honom i väntan på ägt läkaren skulle komma och ge oss ett okej för att åka hem. Den väntan var nog längst. Vi båda längtade hem.
Middagen kom och Benjamin åt.
Han fick även Marie kex som han åt. Han var frustrerad över att han inte fick leka men de gick bra ändå.

Vid 16.30-17.00 tiden kom läkaren och berättade att operationen hade gått bra. Dem hade bara behövt göra en förlängning av hälsenan och behövde inte frigöra några mjukdelar. Han sa även att de kan hända att vi behöver fler operationer i framtiden. Att dem oftast inte brukar "friskförklara" någon förens i vuxen ålder. Så dem skulle hålla uppsikt över honom länge. Vilket känns skönt. Sen var det bara att klä på sig och åka hem eftersom dem såg att han åt bra och att han hade kissat.

Det känns bra att allt har gått så bra. Nu är de äntligen över för denna gången.
Jag kommer inte lägga upp några bilder från uppvaket eller från att vi kom ner därifrån av respekt till Benjamin.
Jag ska dock göra en egen fotobok till honom som han kan ha när han blir äldre :)

Den 9/2 så åkte vi in, först åkte vi till ortopeden. Där fick vi träffa läkaren som skulle operera Benjamin. Vi har träffat henne innan samt sköterskan. Sköterskan jobbade i Borås när Benjamin föddes så henne är lite roligt att träffa. Dem ville mest kolla på foten, kolla hur han belastar den, fråga om han är allergisk mot något och veta hur mycket han väger samt vilken färg på gipset han ville ha.

När det var klart fick vi åka upp på avd 326 där vi skulle stanna över natten. Väl där möts vi av en jätte mysig sköterska. Som gick igenom förberedelserna med oss. Dem hade dock inget ledigt rum åt oss. De var ut och inskrivningar så hon ville inte ge oss ett rum och sen får vi byta.
Efter de gick vi och åt lunch, sen tillbaka till avdelningen och sedan ner för provtagning. De va ett prov dem var tvungna att ha.
Benjamin sa ingenting när dem tog provet.

Han fick en ballong och en kylskåpsmagnet. Sedan gick vi en promenad. I hopp om att Benjamin skulle somna en stund eftersom han inte hade sovit så lång middag.
Men somna de gjorde han ju inte. Så vi gick och gungade en stund.
Efter de gick vi till något som heter lekterapin. Jätte stora lokaler där barnen på sjukhuset kan komma och leka och slippa känna sjukhuskänslan.
Benjamin röjde runt som vanligt. När klockan var ca 15.30 gick vi upp till avdelningen igen och då hade Dem ordnat ett rum till oss.

Dock fick vi dela det men de kvittrade för oss. Vi skulle ju bara sova. Vid de här laget så var jag helt slut i både huvud och kropp. Fick huvudvärkstabletter utav sköterskan.
Sen lekte Benjamin lite i deras lekrum. Sen skulle han ta första duschen men han fick bada i en pytteliten balja. Så de va inte de enklaste faktiskt. Men de gick.

Sedan fick han middag. Han hade matvägrat under hela dagen med. Men han åt äntligen 6 köttbullar, vilket kändes skönt med tanke på att dagen efter skulle han inte få äta något.
Efter de gick vi tillbaka in i lekrummet och utforskade avdelningen.
Vid 17.00 tiden så var Benjamin jätte trött, inte så konstigt då han knappt sovit någon middag. Så jag gick till sköterskan och frågade om hon kunde hjälpa mig så han fick ta den andra duschen. Tänkte så han kunde få somna när han kände för de.

Hon var jätte snäll och hjälpte mig att skrubba honom medans jag duschade av honom. Sen blev han påklädd och jag satte på Emil till honom.
Efter Emil så somnade Benjamin jätte snabbt, Inga problem alls.
Sköterskan passade Benjamin en stund så jag kunde gå ut och ta lite frisk luft. För där inne är de väldigt påfrestande luft.

Benjamin sov hela natten i princip i den där spjälsängen. Vilket även de var väldigt skönt. Jag sov sådär.

Tänkte uppdatera om operationen senare. Blir så långt inlägg annars.

Ha en bra dag :)

Tänk att man gång på gång får en käftsmäll utav en person i ord alltså.
Att en människa kan prioritera annat än de den egentligen ska prioritera. Du vill så gärna att den ska prioritera de som egentligen är rätt men när den gång på gång bevisar att den inte gör de så känns de som en käftsmäll.
Ändå kan du inte släppa taget. Släppa att du önskar de vore annorlunda.
Men börjar inse mer och mer att jag måste släppa det. För att vi ska må bra.
Veta att du vinner på att den prioriterar "fel". Men ibland känns de som att jag inte alls vinner på de utan snarare förlorar. Man kämpar med all kraft man har för att personen ska tänka annorlunda men jag börjar inse att de inte är till någon nytta.

Att du sedan har tjafs om de med en annan person som du verkligen tycker jätte mycket om gör oxå ont. För du vet att den personen har rätt i de den säger. Att den personen egentligen bara vill ditt bästa men de enda du ser är att den snackar strunt och du stänger av och stänger ute personen och anser att den här fel och inte förstår. Jag vet att jag inte är lätt att leva med men den personen har ändå valt att stanna gång på gång i 2år nu. Vilket känns jätte bra och jag är jätte lycklig.

Ja jag vet inte vad jag ska säga mer än att de känns som att allt är pannkaka och att jag bara förstör.
Är orolig inför operationen oxå. Den är ruskigt nära nu.
Får väll fortsätta laga våran lunch. Imorgon ska vi till Leos så Benjamin får leka av sig innan operationen. Skönt att jag ändå har min mamma med mig på operationen annars vet jag inte vad jag skulle gjort.
Ni får ha en bra dag!