Varit tyst här ett tag och det kommer de förbli ett tag till.
Jag älskar att blogga, att kunna skriva av mig men just nu är de mycket annat jag måste stå i.
Jag flyttar om 5 dagar. Allt är inte nerpackat ännu, känner mig stressad.
Ska även ta tag i mig själv, jag har börjat min terapi för min bordeline. Träffat psykologen en gång, nästa gång är imorn igen.
1 gång räckte för att jag skulle få en insyn i mitt liv.

Det finns en människa som jag helt och hållet har tappat all min respekt för. Som alltid sa till mig att h*n hatade att se mig sårad, som sa att h*n hatade att se mig gråta. Undra om h*n har blundat varje gång h*n sårat mig och fått mig att gråta..
Just därför ska jag ta avstånd från allt som har med internet att göra. Då h*n valt att inte finnas i vårat liv och ska därför inte kunna snoka om oss på internet.
Insåg allt detta när jag var hos min psykolog. Att så fort jag är stabil psykiskt så ska jag ta tag i de här igen. Men inte som förr. Jag kommer kriga för min rätt. Men jag måste orka psykiskt först.

Så därför alla mina kära läsare, så tar jag en paus tills jag fått ordning på mitt liv lite mer :)

Benjamin har kommit in i en period där han vaknar flera gånger per natt igen. Jag är helt slut när vi väl ska gå upp.
Han bits, rivs och slåss. Jag förstår inte varför. Jag säger ajaj och visar att man inte får göra så men han bara skrattar åt mig. Det finns ingen i min närhet som har haft detta problem med sina barn så jag vet inte vad jag ska göra för att han ska sluta me sitt beteende.
Kanske någon som läser min blogg som kan hjälpa mig?
Alla tips är välkomna!

Snart 1 år sedan min plutt låg på mitt bröst för första gången. En sak är säker, ska jag ha flera barn så ska de vara med en kille som stannar kvar och verkligen tar sitt ansvar. Aldrig någonsin vill jag vara ensam med att uppfostra ett barn igen. Jag älskar Benjamin och är lycklig varenda stund jag får vara med honom men ack vad jobbigt de kan vara att vara ensam.
Idag bär de av till mor för att sova där. Hon ska passa Benjamin imorn då jag ska på mitt första möte ang min behandling jag ska börja på. Känns nervöst faktiskt.
Till helgen ska hon oxå ha Benjamin över en natt så ska min syster komma ut och sova här och hjälpa mig att rensa och packa det sista innan flytten för nu är det bara 12 dagar kvar.

Sådan mor sådan son eller vad är det man brukar säga? :)
Nu ska jag ta tag i de här hemmet samt packa våra grejer.
Avskyr att hösten har kommit så snabbt. Saknar sommaren men nu är det 1 år kvar till nästa sommar.
Regn, regn å åter regn.

Vissa saker värmer mer i hjärtat än andra. Jag är som ni alla vet ensamstående till min söta son Benjamin. Det har inte alltid varit lätt. De har funnits stunder jag önskat att vi va två men jag har kämpat mig igenom alla jobbiga stunder.
Det är då jag får höra "du gör ett grymt jobb med pojken" "du är så stark och har en fin och snäll son" "du är så himla duktig med pojken" m.m
Dem orden värmer så otroligt mycket för det är då andra ser mitt jobb. Då syns de att jag uppfostrar min son rätt.

Jag har inte bästa ekonomin. Vem har de när man är ensamstående och dessutom föräldrarledig.
Då får jag höra "din son är alltid så fin" "gud va fina kläder han har" "han har alltid så fina kläder"
Ja dem orden värmer oxå, för då syns de att jag tar hand om min son, att jag köper nya kläder. Att han inte går runt i för små kläder även fast ekonomin inte alltid tillåter shopping.

Sen dem andra meningarna som kommit nu de sista, som just nu gör mig så otroligt glad och värmer i hjärtat är att folk har börjat kommentera hur lik Benjamin är mig. Det är såå roligt att höra! :)
Han är ju min son och självklart älskar man att höra när barnet liknar en själv :)
Jag hoppas Benjamin kommer att ta efter min possitiva energi, min glada energi. Men ändå ha skinn på näsan och sätta ner foten om någon är elak/gör fel.
Men sånt tror jag beror på hur man uppfostrar sitt barn.

Jag har inte alltid haft de lätt i mitt liv men tack vare alla motgångar så är jag den jag är idag.

Bilden ovanför är på Benjamin när han ålade under soffan och inte kom loss. Japp, jag fick mig ett gott skratt när jag fick se honom.
Han sa ju inget heller, eller jo "öööh, ÖÖÖH, mamma, ööööh"

Min älskade huligan som lever livet här hemma. Jag är så glad att jag inte missar någonting i ditt liv. Att jag får gå hand i hand med dig och följa dig, få lära dig hur livet fungerar.
De är inte lätt att vara ensam, ibland tar ångesten över men försvinner snabbt när jag inser att det är jag som har vunnit högsta vinsten i livet.
Min son.
Jag förstår inte hur man kan svika sitt barn, hur man inte kan vilja vara delaktig i sitt barns liv.
Men det kommer nog föralltid vara en gåta.

Nu ska jag fortsätta äta min choklad framför tvn, räkna ner dagarna innan flytten. Denna lördagen och nästa spenderar jag här. Lördagen efter det är jag bosatt i nya lyan. Ska bli så spännande!

Ha en bra kväll allesammans :)

Igår var den värsta kvällen på otroligt länge. Det är nu som höstdepressionen kommer, ångest bara klättrade över mig.

Jag avskyr förändringar och människor som sviker. Det skapar mest ångest hos mig.
Jag flyttar om 2 veckor, en ny förändring. Nya grannar, nytt ställe, bygga upp en ny trygghet, ja you name it.
Jag vet innerst inne att de kommer att bli bra i slutändan men det är just vägen dit som är otroligt kämpig.

Sen kan jag inte skriva så mycket om det andra som skapa ångest för mig. Men en sak är säker, har du gjort de här valet så kommer du att få kämpa riktigt hårt för att komma tillbaka. En vacker dag kommer jag att kriga för min rätt och den dagen hamnar du på botten.
Så sköt dina kort rätt redan nu.

Idag ska vi in till stan en sväng :)
Har en person som ska köpa alla mina 74 kläder :)
Skönt med lite extraklirr i kassan, dock ska dom pengarna gå till ullared :)

Jag bara älskar när folk ringer från hemligt nummer och man inte hinner svara.
Jag förstår inte varför man ringer från hemligt nummer?
För de första vet man inte vem det är och för det andra kan man inte ringa tillbaka.
Jag vet iofs vem de är som ringer från hemligt nummer till mig, en person vars nummer jag inte får.
Så jag har missat 2 igår och 1 idag.
Varför inte bara ge ut numret? Jag har barn och har inte alltid tid att svara i telefonen men jag ringer alltid upp när jag har tid.
Får damp på sånthär!

Ett längre inlägg kommer att komma när jag känner mig redo att skriva om mitt mående men just nu måste jag fokusera på Benjamin och flytten.
Så fort jag kommit i ordning i nya lägenheten ska jag ta tag i mig själv. Ringa läkare (byta vårdcentral) få svar och hjälp hur jag ska gå upp i vikt igen.
Jag mår inte bra och jag tror att ju sämre jag mår pga min viktminskning destu mer går jag ner.
Tack för alla fina kommentarer jag fått utav mitt senast inlägg, de värmer verkligen och jag behöver all stöttning och hjälp jag kan få för att kunna komma tillbaka <3


Idag har vi varit hos tandläkaren, igår när Benjamin kröp så ramlade han framlänges och slog i framtänderna så de blödde. Dock såg/kände dom inget som var skadat som tur va! Men fick ändå ringa försäkringsbolaget och anmäla olycka utifall att de blir några komplikationer senare i hans liv, mammas plutt<3

Sitter och drömmer mig bort och önskade jag hade ett jobb så jag hade kunnat köpa mig de jag vill till mitt hem samt allt jag vill kunna köpa till Benjamin. Men den dagen kommer väll oxå..
Nä gott folk nu ska jag krypa ner brevid min huligan till son och försöka få någon timmes sämn och hoppas på att han inte vaknar klarvaken mitt i natten igen ;)

Gonatt

Jag tänkte skriva ett inlägg om min verklighet efter förlossningen.
Den är hemsk. Jag vill inte prata om den men jag måste börja för att jag mår dåligt och de kanske är fler där ute som delar samma verklighet som jag?

Jag har absolut inte fått någon förlossningsdeprisson, de handlar inte om det. De handlar om att jag är avundsjuk på er som har extra fett kvar efter förlossningen, avundsjuk på er där de syns att ni fött barn.
De gjorde det aldrig på mig, jag har bara störtrasat i vikt. Alla kläder är för stora för mig.
Jag ser sjuk ut. Jag kollar mig aldrig i spegeln längre som jag gjorde innan för jag avskyr det jag ser.
Det är inte jag längre. Jag har försvunnit.
Läkarna vet inte varför jag rasar i vikt, någon riktig hjälp får jag inte heller.
Jag har ingenting kvar, varken mage, bröst eller rumpa.
Jag är nere på 45kg.
Nej jag har inte anorexi, jag äter som jag ska, jag älskar mat. Men min kropp tar inte åt sig näringen.

Ni i min omgivning som läser detta, snälla sluta kommentera att jag är smal, jag vet mycket väl om de och för mig är de en pina!