Igår när jag skulle hämta Benjamin på förskolan så fick jag inte med mig honom hem. Tog nog 30 minuter innan vi kom därifrån. Anledningen? Jo dem hade skickat upp honom till 3-4års avdelningen för dm var kort på personal nere på hans avdelning. Han kanske ska börja där efter jul, han stormtrivdes där uppe så de var väldigt skönt att veta faktiskt.

Benjamin är väldigt rolig på de sättet för dem berättade att vissa barn blir ju ledsna om man lämnar över dem till en annan avdelning men inte Benjamin inte. Han hade kommit in och "här är jag, hejhej" ungefär. Vilket får mig att tänka.

Vilken otroligt härlig son jag har!

En spegelbild av mig själv när jag tänker efter.

En riktigt clown som ska göra sig till när folk tittar på. Synas och höras och ha all uppmärksamhet. Tar verkligen för sig och säger ifrån på skarpen om de är någon som är dum. Var sak har sin plats. Jag får inte ändra på något här hemma för då blir de fel för Benjamin. Alla grejer har sin plats, fyrkantig helt enkelt. Energi till tusen och kan absolut inte sitta stilla. Kolla på film utan att röra sig med något? Glöm det och jag ja jag är precis likadan!
Ett temperament som heter duga, inget tålamod, behöver jag nämna att jag inte heller har så bra tålamod? ?

Ja jag ser verkligen mig själv i honom även fast han självklart har sin egna personlighet! Han är så fruktansvärt underbar och jag är så otroligt stolt över honom att han inte är den där blyga killen utan den son verkligen kan ta för sig. Nu säger inte jag att de är fel att vara blyg, för de är de absolut inte. Men de blir så mycket enklare på förskolan för dem som kan ta för sig och säga ifrån. Dem blyga hamnar ofta i skymundan och de säger jag av egen erfarenhet efter att ha jobbat runt på många olika förskolor och sätt Alla sorters barn. Så ska de ju absolut inte vara men de blir lätt så för de är brist på personal dessutom. De är inte personalens fel men ja jag hoppas ni förstår.

Vilket får mig att tänka att jag borde vara stolt över mig själv oxå. Vilket grymt jobb jag har/gör med Benjamin. Han hade aldrig varit denna människa om inte jag hade visat honom vägen. Det är jag son uppfostrat honom till den fantastiska människan han är idag. Jag har lärt honom att vara en snäll kompis, lärt honom att säga ifrån, lärt honom att man ska kramas istället för att slåss (men ni får räkna med en å annan puss oxå) ;)
Jag har lärt honom rätt och fel och sätt till att han blivit denna människan han är.
Vilket får mig att känna mig så fruktansvärt stolt över mig själv.
För jag har skapat en sån otroligt fin och underbar och fantastisk pojke! Helt otroligt!

Med de vill jag säga.

En spegelbild av mig själv ?

Så otroligt stolt!