Tänk att ett besked kan göra så mycket. Man blir både glad samtidigt som ångesten smyger sig på. Liten blev helt plötsligt jätte stor.
I november ska min pluttis börja dagis. 15 timmar i veckan tänkte jag eftersom jag ska vara arbetssökande men ändå! 15 timmar i veckan utan min plutt!
Men jag vet att han behöver det, han börjar tycka de är tråkigt att bara leka med mammsen nu, sen är han oroligt intresserad av andra barn.
Det kommer säkert gå jätte bra men de känns i mammahjärtat! Men nu ska jag kämpa på min karriär för att min son ska få en uppväxt jag aldrig fick.
Jag är så otroligt stolt över honom! Mitt älskade hjärta! <3

Jag har aldrig känt mig såhär lättad på länge. Äntligen har jag fått ett värdigt avslut.
Det känns skönt att äntligen lägga de som hänt bakom mig.
Att äntligen kunna skapa mig ett nytt liv och kunna gå vidare.
Även om de alltid kommer vara mannen i mitt liv, min största kärlek så kan jag ändå lämna de med gott samvete. Jag kommer alltid ha ett gott öga för just honom men jag har förstått att livet var tyvärr inte menat för oss två.

Idag spenderas söndagen ute hos mormor, vi ska snart iväg på min kusins kalas. Hon fyller 12(?) tror jag hahah. Inte lätt att komma ihåg allas åldrar längre när släktet blivit så stor.
Igår var vi uppe hos min pappa. Benjamin fick gunga och träffa en "aaapppapppapp" = vovve hahaha!

Jag må vara sjuk men jag är otroligt stolt över min styrka.
Jag låter bilderna tala för sig själva!

Jag tar tillbaka att dom andra seprationsfaserna har vart jobbiga. Dom var ingenting jämfört med den som pågår just nu.
Helst av allt hade nog Benjamin önskat att vi satt ihop.
Jag får inte göra någon ensam. Han klättrar på mina ben hela tiden och ska vara i famnen.
Råkar jag vända mig om som att jag ska gå iväg så kommer gråten.
De tär på både på mig och honom. Självklart finns de mysiga stunder oxå, säger inte att de bara är jobbigt.

Men ibland måste man få en paus, få andas. De blir väldigt intensivt just nu. Jag vet inte hur jag ska handskas med detta. Jag försöker ge han så mycket uppmärksamhet jag kan men de känns inte som att jag räcker till. Känns som hemmet börjar förfalla. Försöker få han involverad när jag städar/diskar/lagar mat men får han inte va i famnen blir han skit arg.
Så igår fick jag nog och åkte ut till min mormor. Där fick jag åtminstone andas en stund iaf vilket var behövligt.
Idag står de städ på listan. Nu orkar jag inte ha ett bombnedslag hemma längre.

Nej jag vill inte! Orden ekar i mitt huvud. Jag får inte ramla ner nu. Jag som var så glad igår, idag är en värdelös dag. Har dock känt på mig ett par dagar att en svacka är påväg men jag har försökt att inte hamna där. Men det är just dit jag är påväg. Måste resa mig upp, längtar till tisdag. Konstigt nog längtar jag till min pykologtid! Va inte där denna veckan och de märks ju att missa en gång gör mycket.
Får försöka hålla mig uppe tills på tisdag.
Jag hatar när svackan kommer, oftast brukar den iofs bara komma pang-bang-bom-BOOOM! Men denna gången smög sig den på. Den rackarn!

Kom på varför, eller ah en anledning till den är att när jag planerat saker tex med en vän och den då ställer in i sista minuten då är hela min dag förstörd. Vilket jag kom på, hände imorse. Nu vet jag varför dagen blev förstörd.
Ni kanske tycker att jag är barnslig, låta en sån skitsak sabba en hel dag? Ja men de är så jag fungerar och har alltid gjort. Vilket mina vänner vet och därför utsätter dom oftast mig inte för det.

Hoppas verkligen att regnet håller sig undan någorlunda idag.
För idag ska vi springa runt halva stan för att hämta olika papper, samt skriva in mig på af.
Ibland blir ju inte livet som planerat. Hade tänkt att vara hemma med Benjamin till nästa år men kände rent spontant att jag måste komma ut i de sociala livet. Jag blir ju galen av alla dessa väggar, sen är jag trött på att leva på minimum och hoppas att man klarar månadens räkningar så därför vill jag ut i arbetslivet.
Testa kan man ju göra iallafall! Passar inte de mig så kan jag ju börja plugga men jag tror nästan att arbetslivet är de bästa för mig just nu.

Jag känner att jag måste komma någonstans i livet. Det känns som att jag står och stampar på samma steg hela tiden.
Varit hemma 3 år nu och de börjar tära på en.. Skulle blivit sjukskriven i samband med att jag började min terapi men eftersom jag känner att jag inte mår dåligt så är ju inte det någon ide :)
Sen behöver Benjamin de sociala som finns på dagis. Träffa andra barn.

Så håll alla tummar att regnet håller sig borta idag! :)

Från att känna sig otroligt ensam till att resa sig upp igen och vara otroligt glad!
Äntligen känns de som att jag kan gå vidare i livet!
Eller jag ska gå vidare i livet nu, är så glad och stolt över mig själv att jag vågade göra en sak.
De stärkte mig :)
Jag vill bara skrika ut men nope de får bli min hemlis ett tag till :)

Idag är en dag då jag känner mig ensammast i världen.
Tänk att få höra utav personer du älskar "du är svår att leva med". Då känner man sig inte särskilt älskad tillbax.
Jag vet att jag är svår att leva med, men att höra dom orden, de svider mer än vad man tror.
Det känns som att jag aldrig kommer hitta någon att leva med.
Jag vill oxå känna mig älskad, jag vet att jag är älskad utav både min familj och mina vänner men det är något som fattas. Jag vill oxå hitta kärleken. Jag vill oxå ha någon att komma hem till, få ha någon som frågar hur min dag varit. Få höra orden jag älskar dig.
Fan vad jag saknar det..
Från och med nu ska jag släppa mina känslor och gå vidare i livet. Fick höra ord som sved ordentligt idag. Som fick mig att tänka om.
Jag måste för mitt eget bästa släppa och gå vidare oavsett hur mycket jag än vill hålla kvar i de förflutna så måste jag släppa det.
Jag vill inte, jag önskar att mina drömmar kunde slå in men idag fick jag det bekräftat, det kommer aldrig att ske.
Jag försöker förstå men de går inte. Jag har försökt så länge, alldeles för länge.
En dag ska jag oxå finna mig min man som jag vill leva med, som vill leva med mig och accepterar mig för just den människan jag är.

Jag är svår att leva med men jag hoppas att de finns någon som kan se mina bra sidor istället för att se dom jobbiga och svåra. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är och jag vet inte vad de är som gör att just jag är svår att leva med.
Jag jobbar ju på att bli bättre, det är ju därför jag går hos en psykolog för att jag ska få verktyg till att bevisa att jag kan hantera mina känslor. Men ja jag har svårt att hantera dom av just den orsaken att dom är för många och dom kommer så snabbt så jag hinner knappt blinka.

Jag vet att jag har de dyrbaraste man kan ha, ett barn men de förändrar inte att jag oxå vill ha en pojkvän. En som tar på mig. Ger mig en kram när jag behöver.

Jag känner mig som världens mest ensammaste människa. Jag har alltid haft pojkvän men nu var de över 2år sedan jag hade någon och så länge har jag aldrig vart utan pojkvän. Men jag tror allt har en betydelse. De finns en anledning varför jag är singel, när jag väl hittar någon så tror och hoppas jag att de är något som kommer hålla.

Var bara tvungen att skriva av mig...

Ta mig tillbaka till drömmarna land. Ta mig tillbaka där det var du & jag.
Ta mig tillbaka till de stället där tiden stod stilla. Ta mig tillbaka dit vi älskade varann.
Föralltid kommer just du vara den speciella i mitt liv och de är något jag måste lära mig att acceptera.
Acceptera att livet inte var menat för oss två.
Acceptera att de föralltid bara kommer att vara en dröm som är över föralltid.