Jag måste få skriva detta.Det beskriver mej perfekt!En liten dikt jag hittade som är precis så jag känner..Är trött på att känna så dock men börjar bli ganska van.Ett litet hjärta står ensamt och gråter.Sårat många gånger, men ändå Det förlåter.Sliter i det gör många, de bara tar och tar.Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.Lurat av många, de leker med det lätt.Men aldrig att någon vill behålla de på något konstigt sett.Varför vara med i leken när man inte reglerna kan?Varför tro på kärleken som sägs vara sann?Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt?Varförr är detta lilla ensamma hjärta just mitt? ❤