Satt och kollade igenom massa gamla bilder på mej själv. Ego kanske men vafan ville se hur jag har förändrats. Ja gud vilken förändring de är på mej, inte bara till de yttre utan min personlighet oxå. Har ju jobbat i flera år med mej själv och försökt hitta vem jag är. Jag kan med ärlighet säga att jag fortfarande inte vet vem jag är ännu. Kan fortfarande bli rädd för vissa handlingar jag gör och undra vem fan de va som gjorde den handlingen t.ex Blir rädd för mej själv ibland! 

Tänkte slänga upp bilder från år till år och skriva vem jag var då och hur jag förändrats genom åren. Inte så kul för er att veta kanske men de är kul för mej att gå in å läsa sen hur jag tänkte då m.m

Vi börjar med år 2006.

Då var jag en ganska eller väldigt blyg tjej. Sa inte särskilt mycket, va väldigt tillbaka dragen och öppnade inte upp mej för vem som helst. Hade ändå många vänner och en pojkvän. min första pojkvän dessutom! Jag hade då svårt att veta vem jag var, så bytte stilar hela tiden typ. Såhär såg jag ut då, snyggt va?   

Sen har vi 2007.

Jag var fortfarande blyg och tillbakadragen men inte lika mycket som året innan, för nu hade vi flyttat in till stan och då var man ju tvungen att tuffa till sig lite. Jag gick från "emo" till "fjortis". Jag ville ju passa in i stan, men tyckte inte om stan särskilt mycket så åkte mer än gärna ut till frista å umgicks med mina vänner där. Jag tyckte människorna i stan va så uppkäftiga och jag kände mej så obekväm när jag var med dem. 

Så går vi till år 2008.

Jag var inte längre särskilt blyg och hade lämnat dom flesta vännerna i frista för att umgås med dom i stan. Orkade inte sitta på frista bussen varje dag och dom här i stan var ju mycket roligare. Jag lyssnade inte längre på vad mamma hade att säga och sket totalt i hennes regler. Vad skulle jag med dom till? Jag umgicks nästan eller oftast bara med killar och var oftast ensam brud.  Jag gillade det eftersom då stod jag i centrum. Jag blev bara mer och mer uppkäftig mot mamma. Jag var ute hela nätterna. Tror de va här under den här tiden jag var som mest osäker på mej själv om man tänker på mitt beteénde .. Det slutade iaf med att jag fick börja Camp Neptun.

År 2009 då.

Fick fortfarande hjälp från Camp Neptun, va fortfarande ganska tyken mot mamma och lyssnade inte alltid men de hade blivit bättre och jag var er säker på mej själv och vågade stå för mina handlingar men va fortfarande rädd för vissa saker jag kunde göra när de bara blev svart för ögonen. Socialen hotade med att skicka bort mej från borås, då blev jag rädd på riktigt och visade att jag kunde sköta mej på hemmaplan. Då va jag inte lika tuff längre kan jag lova när dom hotade att jag skulle få flytta ifrån min älskade mamma.. 

Jag slutade även umgås med vissa personer som fick mej att må dåligt och känna mej osäker.

Sen kom dagen som bröt ner mej totalt, min bästa vän dog. De va då jag insåg vilka jag skulle ta hand om och vilka jag inte skulle lägga ner energi på.

År 2010.

Jag var mer säker på mej själv nu än vad jag någonsin hade varit. Allt gick som på räls. Hade lärt mej vilka som var mina riktiga vänner och för en gångs skull va jag lycklig! Jag var en glad Emma, jag och mamma kom la någorlunda överrens iaf bättre än på många år. Jag va absolut inte blyg längre, jag kände mej stark! Jag hade bevisat för så många att jag kunde, jag va inte bara elak och trotsig! Jag kämpade mej upp efter Malins död, tror hon fanns med mej och stöttade mej för jag mådde bra i mej själv för en gångs skull! Jag var så stolt över mej själv tills dagen som bröt ner mej i helvetet igen.. Jag blev gravid.. Många tankar, många idioter som tryckte ner mej. Nämner inga namn. Men jag orkade inte vara stark nog att skita i dom, så jag gjorde abort, den värsta dagen i mitt liv. Aldrig någonsin igen tänker jag göra en abort! Men som allt annat så blev jag stark och tog mej igenom de oxå.

2011/2012 då, vad hände då?

Jag började fristad folkhögskola och sen jag började där har jag växt i mej själv något så fruktansvärt, tror dock inte bara att de är pga skolan. Även för att när jag började där så hade jag vart singel i över 1 år. Under tiden jag var singel så hittade jag mej själv. Jag har lixom hela mitt liv hoppat från ett förhållande till ett nytt. Har aldrig varit själv. Men jag kan ju säga att även om de var ensamt vissa stunder så älskade jag singel livet! Jag älskar mej  mer än någonsin just nu. Är glad att jag gått igenom allt som jag gjort för hade jag inte gjort de hade jag inte varit den jag ör idag kan jag ju lova. Hittade även min älskade pojkvän på folkhögskolan! Han har öven stöttat mej och gjort mej starkare! 

Ja de här va min förändrig som jag är otroligt glad att jag skrev om och har gått igenom!

Nu ska jag röka hehe !

Puss på er!