Jag har alltid varit den som flytt ifrån mina problem. Jag har blundat för det hemska som jag aldrig velat se.
Det är något jag nu får jobba på, så de blir en ändring så jag tar tag i mina problem.
Känns som jag står ensam på lilla stigen, ut mot skogen, bort från jorden. Kan någon ge mig kartan som visar vägen till solen?
För jag får gå med ångesten som äter upp mig inifrån. Jag ser hur mitt liv bara flygit förbi medans jag bara har kollat på. Jag har blivit nedtryckt av de som har kallat sig mina vänner.
Jag isolerar mig själv, vill inte öppna mig för någon.
Jag vill så gärna tro att alla gåtorna blir lösta men vet inte om de går.
Men jag tänker försöka!

Hade så många vänner i höstas men vart är allihopa nu?
Ni kommer aldrig att kunna kalla er för min vän igen nu när ni bara försvunnit. Försvinna för att jag väljer en annan riktning i livet, att få barn, att bli mamma.
Det sägs att den dagen man får barn den dagen märker man vilka som är ens riktiga vänner. Stämmer sjukt bra, Benjamin är inte ens född och ni har redan stuckit?
Fuck off...