Ibland när jag saknar dej så tänker jag på oss och alla minnen som vi delat. Ibland när jag tänker på dej så känner jag hur mina tårar faller ner för kinden.
Jag tänker tillbaka på tiden som har varit, på våra minnen, på våran kärlek. Usch vill inte tänka på de, får bara ångest över vad som vart.
Allt jag sagt har jag faktiskt menat.
Det enda jag har kvar är de finaste jag har, de är minnena med dej och dom kommer alltid leva kvar. Tack, tack och adjö, jag minns nog en del men hejdå min kära vi finns nog inte mer.
Dagar som gått har nu blivit till ett minnen, vill inget annat än att glömma den tiden.
Saknar dom stunderna vi skrattat och myst, alla minnen vi har, har du raderat dom?
Jag vet att du hatar tanken på att jag skaffat en ny men jag kunde inte vänta en evighet på dej. Jag sa att jag skulle men de gick inte. Snälla förlåt mej, ta min ursäkt så godtar jag din.
Har du glömt all den kärlek jag gav till dej? <3