Jag har alltid vart smal, men ändå haft former. Alltid fått höra att andra tjejer velat ha min kropp medans jag önskade med hela mitt hjärta att jag skulle gå upp i vikt.
Sen blev jag gravid med Benjamin och jag har sett på alla andra som fått barn hur fina former dom fått och jag tänkte att ja nu äntligen kommer jag få lite hull på kroppen. Men direkt när Benjamin kom ut så försvann allt jag hade gått upp.
De visade sig att jag hade bara gått upp "bebiskilon". Benjamin hade tagit all näring och allt jag hade stoppat i mig. Ingenting gick till mig. Så jag var nere på kilorna jag vägde innan jag väntade Brnjamin.
Tänkte inte så mycket på de för jag levde på rosa moln dom 3 första månaderna med Benjamin. När jag sedan vaknade upp ur lyckobubblan såg jag hur smal jag var.
Jag fanns inte kvar? Ställde mig på vågen och inser att jag gått ner nästan 10kg till.
Jag gick till läkaren och tog prover, vilket inte resulterade i någonting. Så nu står jag här och stampar och avskyr min kropp.
Jag har alltid vart smal men aldrig någonsin såhär. Jag har ingenting kvar, inga former ingenting.

Sen att folk säger när dom ser mig "pj vad smal du är" de hjälper inte mitt psyke för fem öre.
Det är som att du skulle gå fram till en överviktig person och säga "oj vad fet du är"
Det tar lika mycket psykiskt för mig som de gör för en överviktig person.

Jag vet inte hur jag ska gå upp i vikt. Jag funderar på att ringa en dietist och be om råd.

Jag ville bara få skriva av mig, inget jag direkt har öppnat mig med och sagt till någon.