Idag gjorde Benjamin sin tandläkar debut, anledningen var att tandköttet var blå/lila eftersom en tand vägrar spricka upp. Men tandläkaren sa att den borde spricka upp vilken dag som helst, så bara hålla tummarna att den kommer nu oxå :)
Det är ju hans andra tand. Mammas stora kille <3

Annars har vi inte gjort något speciellt idag, skönt att bara vara hemma och ta de lugnt. Känns som att vi är på språng hela tiden. Är det fint väder imorgon så går vi nog en promenad och stannar och gungar någonstans :)

Skenan har börjat krångla nu med, han har börjat få skavsår och störa sig på att sitta fast med fötterna under natten. Han vill ju sova på sidan och det är ju inte så lätt när fötterna sitter fast. Inte skönt att ha ena foten i luften heller. Så ska kolla med läkaren nästa månad om de finns något annat vi kan använda istället. Men får stå ut till dess :)

Att aldrig veta när man ska hamna i en svacka, att aldrig veta hur länge du kommer att vara i svackan. Att inte veta varför du gråter eller varför du är arg som ett bi.
Att ha så mycket tankar att du bara känner sig förvirrad.
Det är sjukt svårt att leva med.
Efter svackan kan du lika väl bli dig själv eller bli manisk och hitta på allt möjligt. Du vet inte riktigt vem du är, du känner en evig tomhetskänsla. Du är olika personer beroende på vilken kompis du umgås med. Att träffa nya människor är hemskt. För då Vet du inte hur du ska bete dig.
Du känner dig iakttagen och tror att folk du går förbi snackar om dig.
Att aldrig veta hur du ska må från dag till dag, vecka till vecka är otroligt påfrestande.
Här är en beskrivning av en diagnos som kallas borderline. En beskrivning på mitt liv, av min vardag. En diagnos jag precis fått eller ja jag fick den för någon månad sen. Enda anledningen till att jag går ute med detta är för att när vissa människor fått reda på att jag har den så försöker dom trycka ner mig, påstår att jag är psykisk sjuk och inte klarar av min vardag. Oavsett diagnos eller inte så är jag samma Emma som innan. Jag klarar inte mindre för att jag fått en diagnos? Jag ger all min kärlek till Benjamin och har hur svårt som helst att lämna bort honom precis som vilken mamma som helst. Folk får nästan tvinga mig för att dom ens ska få hålla i honom. För i min värld är han min bara min och jag känner mig som en dålig mamma om jag lämnar bort honom.
Till er som dömmer mig ang diagnosen vill jag säga en sak, denna diagnosen kan man få avskriven, de är inget som hänger med en hela livet. Man får behandling och sen kan man få den avskriven.
Jag blir så otroligt förbannad på er människor som dömmer en annan människa för en diagnos.

Ni som gör de, gör det enbart för att ni är svaga själva och mår så himla dåligt så ni måste dra med er andra ner på botten. Men tyvärr det funkar inte på mig längre, jag är starkare än så! Ta tag i era liv istället för att klanka ner på andra!

De var allt för mig denna gången!