Undra om man får säga att man blir trött på sitt barn ibland?
Jag tycker att man ska få säga de för det är ju så verkligheten ser ut. Någon gång i barnets liv är man trött på h*n.
Men allt är så mörkat så säger man de är man en dålig förälder. Jag är inte sämre förälder än någon annan bara för att jag säger sanningen.
Benjamin är just nu inne i en gnäll period.
Han gnäller hela tiden, han har ju örn lärt sig att låtsas gråta vilket gör en ännu mer frustrerad. Han bråkar vid matbordet, även hur hungrig han är så ska han bråka och låtsas som att han inte vill ha. Smälla till skeden så all mat flyger runt i köket. Smärgåsarna spottar han ut på golvet.
Nattningen är helt värdelös. Fy vad jag hatar den. Han bökar, bits och rivs och jag försöker avisa honom och visa att man ska klappa fint men han bara skrattar åt mig.
Han visar inget sånt ute bland folk men hemma så är han hel vild. Känns som han trotsar mig och försöker testa gränser.

Jag älskar min son, han är mitt allt och ja gör allt för honom men ibland får man nog och det är då man skriver av sig så man får ur sig allt.

Jag hoppas innerligt att jag får en lght nu så jag har nånstans att flytta den 1 sept.. Känns sjukt jobbigt att de bara är en månad kvar å jag har inte den blekaste aning om vart jag ska bo.
Nu ska jag lägga Benjamin igen. Han har vart vaken sen 6 typ och behöver verkligen sova en stund till.

Ha en bra och solig dag allihopa :)