Livet har sina beg och dalbanor, det vet dom flesta. Men när allt går emot dig så ge inte upp, sluta inte hoppas. Allt går bara man vill. Tänk hur mina senaste 2 år sett ut?!

Jag blev oväntat gravid med min kärlek, min bästa vän (vi hade gjort slut innan han blev till) Det sved, något så otroligt mycket att veta att jag aldrig kommer att få uppleva de man gör när man är 2.
Graviditeten tärde på både mig och B's pappa, våran vänskap är inte som den en dag var.
Jag kommer föralltid att älska honom, men ingenting kan bli som förut. Inte nog med att graviditeten tärde på oss, Benjamin har tärt ännu mer på oss.
Jag är väldigt lessen över de för han var min bästa vän, min kärlek men vi vet att vi passar inte ihop oavsett hur mycket vi än vill passa ihop.

Jag gav aldrig upp hoppet om att finna mig en kärlek, gravid som jag var så hittade jag världens bästa kille (trodde jag)
Så charmig, så snäll, så omtänksam, han gjorde allt för mig om inte mer. Hjälpte mig genom min graviditet, hjälpte mig alla gånger jag var tvungen att åka upp till förlossningen för att kolla så allt var bra.
Jag hade ändå någon under graviditeten men de var inte samma sak, jag visste ju att de inte var hans bbarn jag var på.
Vi hade våra upp och ned gångar. Nedgångarna var hemska, tänker tillbaka på dom än idag. Men man kan tyvärr inte få det som i sagorna så detta slutade inte heller lyckligt...

Men jag har inte givit upp hoppet ändå! En dag är det min tur att få leva lyckligt med en man som älskar mig för den jag är och inte för att lura mig.

Förra sommaren bodde jag hos min mormor, trodde aldrig att jag skulle få lägenhet. Men jag fick en. En lägenhet där jag tom kan kalla mitt hem men allt slutar olyckligt för mig. Jag fick bara 1 årskontrakt och var blond ännu en gång å litade på att jag skulle få förlängt.
Hade ca 5 månader på mig att hitta ny bostad till mig, pojken å katterna. Veckorna gick och jag blev bara mer och mer stressad över vart jag skulle ta vägen den 1 sept?
Vissa dagar grät jag av stress, jag orkade inte med pressen. Att ännu en gång stå där helt utan boende.
Aldrig någonsin tänker jag hamna i denna situationen igen.
Fick gå på visningar av lägrnheter i både Svaneholm och Sandared MEN jag ville ju in till stan. Grät ännu mer för jag vet vilken bostadsbrist det är.

Men jag har aldrig någonsin givit upp hoppet om att hitta en bostad till oss. 1,5 mån innan jag ska flytta stod jag med 3 lägengeter på g och visste knappt ut eller in. Vad hände?
Semester tider och svårt att få tag o folket så jag fick lugnt vänta nervöst.
Idag trillade det ner ett mail om att jag skulle komma in och skriva kontrakt på en lägenhet.
En stor sten lättade från hjärtat.
Äntligen har all smärta, möda, slit och gråt givit mig någonting.
Tack alla där ute som har vart ett oerhört stöd för mig.

Så alla människor där ute, ge ALDRIG upp en dag vänder turen. Håll modet uppe. De finns ju en anledning varför de sägs att hoppet är de sista som lämnar människan :)