Det finns en människa som gjort mig så otroligt jävla kär.
Som är så otroligt vacker, fin, underbar på alla sätt (nästan)
Men denna människa har även sårat mig,djupt. Sårat mig på ett sätt jag aldrig trodde gick att bli sårad på.
Jag gav människan en andra chans. För som jag skrev jag är kär. Alla är värda en andra chans enligt mig.
Nu sitter jag här med känslor som jag inte ver vart jag ska göra av dem. Jag vet varken ut eller in.
Ska jag vänta och hoppas att allt löser sig med tiden? Vilket man borde om de är äkta kärlek. Men orkar jag?
Jag vet faktiskt inte.
Ska jag släppa de fina vi har och gå vidare i livet?
Kanske hade vart lika bra. Men jag kan inte, de går bara inte. De är något i mig som stoppar mig, något i mig som säger att de kommer lösa sig.
Släppa någon jag tycker om är de svåraste som finns, börjar lipa av bara tanken för då kommer seperationsångesten igång.

Du tycker att jag ska lugna ner mig? Inte vara uppkäftig?
Jag är inte den som skyller på en diagnos MEN människor med bordeline känner starkare känslor.
Gör mig inte upprörd om du inte vill ta mina aggressioner.
Gör mig inte ledsen om du inte tänkt att torka mina tårar.
Just saying!

Igår sen eftermiddag/kväll var vi och hälsade på en vän så Benjamin fick leka av sig med hans barn :)
Roligt för Benjamin att träffa andra barn oxå :)

idag valde han dock att vi skulle gå upp kl 5?! Usch, sitter och dricker kaffe och försöker vakna till liv. Går segt idag asså :/
Hoppas han snart bestämmer sig för att vi ska sova igen :P

Får se vad som händer senare idag men antagligen blir de att städa här hemma :)
Segt nu när regnet kommit tillbaka, vad hände med våran sol?! :(
Då kunde man åtminstone vara ute men jag avskyr att va ute i regn :P