Sitter och tänker tillbaka på hur mitt liv har vart.
Jag har upplevt och gått igenom saker som man egentligen inte ska behöva.
Jag har levt ett liv som inte alltid vart de bästa. Jag gjorde alltid min mamma orolig. Jag är ändå glad över att jag levt de livet flr hade jag inte gjort de hade jag inte varit den jag är idag.
De livet har gjort mig stark. Gjort att jag klarar av att ta mig igenom svåra situationer utan problem.
Jag vet att jag är stark, jag behöver inte energitjuvar i mitt liv och därför har jag gjirt mig av med dom.

Fick kommentaren idag att de fanns (vilket jag redan räknat ut) som var skeptiska till hur jag skulle klara av att ta hand om ett barn.
Men fick snabbt kommentarer direkt efteråt att de klarar jag ju galant.
Ja det är väll klart att jag gör, Benjamin är ju mitt allt. Jag skyddar honom med mitt liv, det är han jag lever och kämpar för.
Men jag kan förstå att de fanns dom som var skeptiska med tanke på hur jag var innan jag blev gravid.
Det har varit och är fortfarande vissa stunder kämpigt att vara mamma, ensam dessutom men Benjamin är pigg och glad vilket tyder på att hur kämpigt jag än tycker att det är vissa dagar så mår han ju bra :)
Det har vart otroligt kämpigt att åka in och ut på sjukan med hans fötter MEN de finns dom som har det värre så jag ska absolut inte klaga men det är först nu, 8 månader senare som jag har börjat förstå och inte tycka det är jobbigt att han har fel på fötterna.
Jag har skyllt på mig själv sen dagen jag fick reda på men vet att det inte är mitt fel. Självklart är det jobbigt vissa stunder att behöva sätta på skenorna innan läggdags men det är bara ca 3 år kvar av behandlingen :)

Men nu ska vi sluta prata om att det är jobbigt för det är ju helt fantastiskt att jag har fått äran att vara Benjamins mamma. Att jag ska få följa med och guida han i hans liv, att jag ska få hjälpa han i alla svåra situationer och trösta honom när han är öedsen. Att jag ska få skratta med honom i dom roliga stunderna.
Han är ju så himla glad hela tiden men även väldigt bestämd och envis och de hade jag räknat med, med tanke på att både jag och Victor är väldigt bestämda och envisna FAST jag är snäppet värre än Victor hahah :P
Det är så roligt att se han utvecklas hela tiden. Det är bara en tidsfråga innan han börjar krypa/gå. Han är påväg hela tiden men han är en liten fegis faktiskt hahah men de kommer när jag minst anar det.
Min Benjamin, mitt allt.
Jag är så lycklig så jag kan inte förstå det själv faktiskt.