Denna texten vill jag ägna min bästa vän Sara!
Vi träffades i 7an nån gång. Aldrig vart ovänner men inga vänner som umgåtts direkt heller.
Men i somras vände allt. Från att stå ensam och sviken av dom flesta samt gravid så stod Sara där med öppna armar och tog emot mig.
Något jag aldrig trodde var att jag skulle få kalla henne för bästa vän.
Vi har vart så nära varann hela livet men ändå så långt bort.
När vi väl började umgås mer och mer så visade det sig att vi är väldigt lika varann.
Tänker likadant, vart med om liknande händelser m.m
Äntligen någon som förstår mig. Någon som jag kan öppna mig för. Någon jag vet inte kommer svika mig med tanke på att hon är lika godhjärtad som mig.
Brukar kalla henne för min spegel bild.
Hon vet exakt när jag har en dålig dag. När jag behövs muntras upp.
Jag vet inte hur jag hade klarat slutet av graviditeten utan henne.
Hur jag hade klarat att bryta upp med J utan henne.
Jag vet att hon tyckte de var en stor ära att få vara med mig på förlossningen. Men i själva verket är det jag som ska tacka. Vet inte hur jag hade klarat de utan henne. Det var en stor trygghet att ha med henne. Att hon var en av dom första som fick se Benjamin.
Sara, jag vill bara att du ska veta hur mycket jag uppskattar våran vänskap.
Hur underbar du är och hur lycklig du gör mig att jag och Benjamin får vara en del av eran familj.
Att få se dina tjejer växa upp och lära sig nya saker.
Hur skönt de är att ligga i varsin ände av soffan sleten tsm med våra barn och bara va.
Jag kommer alltid finnas vid eran sina! Du är den starkaste vännen/mamman/frun som finns och du är helt klart bäst! :)

Jag älskar dig bästis! <3