Jag må vara sjuk men jag är otroligt stolt över min styrka.
Jag låter bilderna tala för sig själva!

Jag tar tillbaka att dom andra seprationsfaserna har vart jobbiga. Dom var ingenting jämfört med den som pågår just nu.
Helst av allt hade nog Benjamin önskat att vi satt ihop.
Jag får inte göra någon ensam. Han klättrar på mina ben hela tiden och ska vara i famnen.
Råkar jag vända mig om som att jag ska gå iväg så kommer gråten.
De tär på både på mig och honom. Självklart finns de mysiga stunder oxå, säger inte att de bara är jobbigt.

Men ibland måste man få en paus, få andas. De blir väldigt intensivt just nu. Jag vet inte hur jag ska handskas med detta. Jag försöker ge han så mycket uppmärksamhet jag kan men de känns inte som att jag räcker till. Känns som hemmet börjar förfalla. Försöker få han involverad när jag städar/diskar/lagar mat men får han inte va i famnen blir han skit arg.
Så igår fick jag nog och åkte ut till min mormor. Där fick jag åtminstone andas en stund iaf vilket var behövligt.
Idag står de städ på listan. Nu orkar jag inte ha ett bombnedslag hemma längre.