Efter förra inlägget så började jag må jötte konstigt.

Illampende, yr, molande värk i rygg och mage samt att jag frös.

Så gick och la mig och kände bara usch vill aldrig gå upp härifrån mer.

Inte förens pojken är ute iaf.

Jag kände mig skit.

Kände inte ens för att åka till barnmorskan.

Ville bara gömma mig.

Men då ringde bästa vän och sa att hon och hennes man hämtade mig så jag skulle komma iväg till bm.

Sen träffades jag å bästa vän efteråt och gick och tog en kaffe.

Hade inte vart för henne så hade jag inte gått utanför dörren idag.

Berättade för min bm om vad som hänt för hon såg på mig att jag inte mådde bra.

Så hon skulle berätta de för min psykolog så hon vet om de imorn när jag kommer.

Det var som min bm sa att de var de sista jag behövde just nu med tanke på att jag har haft en sån jobbig graviditet som jag haft.

Nu håller hon tummarna att Benjamin kommer så jag slipper gå runt med all smärta och all där tilll.

Men hade de inte vart för Sara så vet jag inte vad jag hade gjort! 

Hon är underbar och vet precis vad hon ska göra  för att jag ska må bra.

Hon är som min egen spegelbild.

Min bästa vän!

Efter att jag följde henne till jobbet så hade jag ork att till och med gå runt i knalle ensam och leta efter en mössa till mig själv. Dock hittade jag ingen men behövde nog gå runt ensam oxå.

Det är så skönt att ha en vän som ger massa energi och som inte bara tar.

Jag älskar dig bästaste Sara! <3

Jag kanske har skrivit om detta innan men måste skriva om de igen isf.

Jag förstår mig verkligen inte på alla människor som säger hur underbart de är att vara gravid.

Varför är inte folk ärliga och säger som de är?

I början, ja de är jätte mysigt och roligt att vara gravid om man klarar sig utan illamåendet och spyandet som jag slapp undan.

Men ju längre tiden går destu värre blir de.

Jag tänker inte vara en av dom som ljuger. 

De är ingen dans på rosor att vara gravid.

Dom första gångerna jag kände Benjamin röra sig där inne, det var hemskt. Jag tyckte de var en sån obehaglig känsla så de fanns inte. 

Jag tror dock de handlar om att jag hade svårt att ta graviditeten till mig och förstå att de är mitt barn som ligger och rör sig där inne.

Och jag tror absolut inte jag är ensam om de.

Men de är nog väldigt få som vågar prata om de.

Men de finns ju anledningar till varför jag hade svårt för att ta den till mig oxå.

Jag fick lixom höra väldigt ofta av en viss person, Varför behöll du barnet? Skulle de inte vart bättre om du hade tagit bort de?! Osv...

Nu i slutet av graviditeten så är de bara tungt och jag vill bara ha ut honom.

Gråter mig till sömns varje natt för jag kan inte röra på mig.

De tar så psykiskt och fysiskt att vara gravid, ni skulle bara veta.

När jag hör någon säga men de är ju underbart att vara gravid så brukar jag säga jaha så du tycker allt är underbart all smärta på fysiskt och psykiskt? Att du inte ens kan röra dig är de underbart?!

Jag tror inte de..

Från de ena till de andra, igår hade jag en super bra dag som spenderades med mina bästa vänner Johanna och Christoffer!

Underbart att ha mina vänner som stöttar mig i vått och torrt <3

Idag ska jag inte göra allt för mycket mer än att åka till barnmorskan och hoppas på att de blir sista besöket där. 

Hoppas innerligt att knodden kommer ut nu. <3